Det norska företaget Blastr Green Steel planerar att uppföra ett massivt stålverk i Ingå. Målet är att skapa en fabrik vars koldioxidutsläpp skulle vara 90 procent lägre än vid en traditionell stålfabrik. På pappret låter det bra, och ingen skulle förmodligen invända mot en över fyra miljarder stor investering i västra Nyland. Men det är inte med naiv optimism det lönar sig att närma sig det här projektet.
Även om det planerade stålverkets koldioxidutsläpp skulle vara lägre än vid de fabriker som producerar stål med dagens teknik, skulle de fortfarande uppgå till hundratusentals ton per år. Dessutom skulle de avsevärt överstiga de utsläppsmål som redan satts. Fabriken skulle även producera partikelutsläpp, svaveldioxidutsläpp, kväveoxider samt tungmetaller som bly och kvicksilver. Att lagra avfallet som genereras av produktionen skulle kräva en stor soptipp bredvid fabriken. Dessutom skulle processavloppsvatten ledas ut i Östersjön och föra med sig metaller och tungmetaller, vilket skulle försämra havets redan dåliga tillstånd ytterligare.
Fabriksområdet skulle ligga nära Ingå centrum och flera naturskyddsområden. Den traditionella skärgårdsmiljön skulle förvandlas till ett industriområde. Buller och vibrationer från lastbilstrafik, lastning av skrot i hamnen och själva produktionen skulle höras flera kilometer ut i havsområdet, även tiotals kilometer bort. Med tanke på detta, och om projektet fortfarande önskas trots betydande risker, kan det vara lämpligt att överväga till exempel att återuppliva Hangö Koverhar som en alternativ plats. Hangö har en lång historia som industriområde. Dess djupa hamn och isförhållanden är bättre än Ingås, och när det gäller järnväg och annan infrastruktur skulle det erbjuda bättre logistik.
Stålverket skulle också vara en massiv elförbrukare. Dess kontinuerliga belastning på elnätet skulle vara cirka 1400–1700 MW, vilket motsvarar produktionskapaciteten för Olkiluoto 3. I Finland planeras en betydande mängd nya vindkraftverk, och det norska företaget siktar säkert på att dra nytta av den billiga energi de producerar. Dock misslyckades ett liknande projekt i Norge, särskilt på grund av lokalt motstånd mot byggandet av vindkraft. Det är fortfarande oklart hur fabrikens energibehov skulle täckas under vindstilla och kalla perioder, när billig el också skulle behövas i privathushållen.
Blastr Green Steel är i praktiken ett startup företag inom stålindustrin utan befintlig verksamhet. Ett liknande projekt har ännu inte genomförts någonstans. När detta kombineras med projektets hittills otillräckliga finansiering, bör ansvariga beslutsfattare vara oroade för att inte stålverket som till synes ser fantastiskt ut på papper, till slut blir en belastning som skattebetalarna får bära ansvar för. Oåterkallelig skada på naturen, havet och skärgårdslandskapet kan inte kompenseras ens med pengar.
Pia Kauma
Författaren är riksdagsledamot för Samlingspartiet och fritidsboende i Ingå